Dödsklockan
... Ser du den där Bodin...
Han balanserade kaffefatet på tre fingrar och sörplade varligt.
- Han tål mig inte. Och jag kan tala om dig varför. Det var ju ett
och annat mellan far hans och mig som du vet. Och inte blev det bättre
när Klas Bodin fick bössa och kom utsprättande med en massa ungherrar
och skulle jaga. Under licenstiden passade de som fan överallt och då
höll jag mig inne eller ikring stugan. Två tunnland har jag som du
vet och rågången gick alldeles häruppe vid bäcken. En
morgon hör jag att hundarna har fått opp nånting och att det
bär av rätt ner mot Gökkällan. Det gick en båge åt
vänster först och jag höll på att ta opp potatis härnere
på åkern och ställde mig att lyssna. Efter en stund gick jag
in efter remingtångarn för jag visste att det fanns en älgväxel
häruppe vid bäcken, där de brukade ta över till skogen och
det verkade inte otroligt att det skulle bära i väg över där.
Ja, det hände ingenting förstås. Jag hörde inte ett skott
en gång och älgen skenade väl för dom. Men nästa dag
hade jag bössan med mig när jag hölls och plöjde och rätt
vad det är så hör jag hundskall igen och samma sak händer,
fast den här gången tog han österut först innan det svängde
ner mot mig. Så blev det tyst och jag märkte ingenting förrän
det brakade till uppe vid bäcken. Hästen skyggar och en stor grann
älgtjur kommer sättande rätt över potatisåkern. Det
var tur att jag hade krängt av mig bössremmen för nu var det
brått. Hästen blev som galen av skräck och drog i väg med
plogen, men jag lät honom dra iväg bäst han ville för nu
gällde det att skjuta och sköt gjorde jag och tjuren damp som en säck
och körde huvudet rakt ner i potatisblasten och såg så illa
dum ut där han låg att jag fick mitt livs skratt, innan jag kunde
ta reda på hästkraken som hade lagt iväg som en kanin.
Han drog i sig lite kaffe innan han fortsatte och ögonen glimmade bräddfyllda
av minnen.
- Efter en stund kommer Bodins hund farande i älgspåret alldeles
slutkörd förstås och studsar nästen rakt upp i luften när
han får se älgen ligga där. Men han kommer sig och börjar
riva i raggen och jag går fram till älgen. Jag kopplade opp hunden
förstås med en gammal lina, för jag tänkte att Bodin ville
väl ha igen sin racka även om det inte blev någon älg den
här gången. Linan band jag med ett halvslag i en av hornspetsarna
- och du må tro att det var en grann krona han hade! - för det fanns
ju ingenting till hands på potatisåkern att binda i. Och sen sätter
jag mig ner och kastrerar honom. Jag var just färdig och hade rest mig
opp. Men då må du tro får jag se hur det rycker till i de
där långa vita skankarna och i en blixt är han oppe och brakar
iväg. Jag stod där och bara stirrade med stenarna i handen, tjurens,
och såg hundkraken flyga i en båge över kronan och så
ryckte det till i linan och båda två var borta över bäcken
innan jag hann stänga mun.
Han log mot Eva som inte heller hade munnen stängd.
- Det du, sade han, det var en storoxe det. Jag for efter förstås
och femti meter bortom bäcken hade han gått omkull. Men han slog
med huvudet och ögonen dom var inte goda du. Dom glödde ser du och
kronan som var stor och grenad slog i mossan så det rök och det syntes
på dom där ögonen att nog stred han fast han var påskjuten.
Jag fick opp geväret och pipan vippade för mig och jag var alldeles
svett i händerna för det gnistrade och sprängde i ögona
på honom. Men hållet var kort och sen var det slut på honom.
Hundkräket var det inte mycket med förstås. Han hade fått
revbenen knäckta och bakbenet krossat så jag fick ge honom ett skott
också för att göra slut på pinan. Det dröjde inte
lång stund innan Klas Bodin och hans jaktlag kom fram. Och då blev
det ett oherrans liv må du tro. Han skrek att älgen var hans för
hunden hade spåret opp den och ställt den. Och jag sa att han hade
inte ställt den mer än min gamla hästkrake hade gjort. Och på
potatisåkern var han skjuten och åkern var min. Bodin sa att jag
hade skjutit hund för honom och det gick jag ju med på fast jag visade
att det var tvungen. Älgen skulle jag ha för den hade stupat innan
för hundrametersgränsen och jag gav mig inte, fast Bodin fick dit
både skogsvaktare och länsman och de hölls och mätte och
ordnade nere i åkern. Till slut skulle Bodin stämma mig för
att jag hade skjutit hund. Det var en rashund sa han och champion med priser
i älgprov och han var värd tio gånger mer än et tjyvskyttekräk
som jag. Men länsman hade honom att låta bli för dom kunde ändå
aldrig komma åt mig för det där.
Han solade sig i några sekunder i Evas häpnad och skratt innan han
reste sig och fyllde på mer kaffe.
- Så begriper att han inte tål mig, sade han. Och ändå
var det inte bara det där. Det var många andra historier.
- Får jag höra, bad Eva.
- Nej du. det är bäst jag spar dom. När man inte får vara
med längre så har man inte mycket annat än dom gamla historierna.
(Kerstin Ekman: Dödsklockan, BonnierPocket 1989, s. 107 -110)
Indsendt af Erik Cramer