Inne på laven i Högsjöns fäbodstuga låg
Janne Vängman och lysssnade till höststormens gny utanför. Det
lät som ett väsande vattenfall, när stormilarna gick genom grangrenarna
där ute. Ibland hördes dova brak bortifrån högmyråsen,
ty där stupade ofta nog gamla trädjättar med röta i stammarna,
då nordvästens tunga andedräkt prövade deras styrka. Det
bubblade ibland i gråstensskorstenen, och eldslågan med ettriga
rökslingor omkring slog in i rummet och ruskade träslevarna, som hängde
i taket för att under vintern vara skyddade för skogsmusens vassa
gnagartänder. en räv ylade birtåt Högmyren, och riporna
svarade med ett infernaliskt skratt.
Vängman steg upp och öppnade den gamla och av nyingeldarna rynkiga
väskan, som innehöll några strömmingar och en kaka bröd.
Det var hans torftiga matsäck.
- Jaa, du har inte mycke tellå bju på den här gången;
men mat ä mat. de kan i alla fall hänne, att du i en snar framti kom
tellå få utbukteliga sidor tå älgens fett å kött,
medam Amanda, sade Vängman för sig själv och lade en strömming
mellan ett par badsturökdoftande brödbitar.
Han sköt upp bränderna i spisen; elden flammade upp, och skenet rörde
sig på stockväggarna i till- och avtagande styrka och i skiftande
färger från rött till gult. Han ryckte till för ett istjut
från Kroktjärn, som låg strax intill, och tittade genom fönstret
ut i novembermörkret.
Lagom spårsnö hade fallit, och Vängman var ute för att
spåra älg, denna gång ensam, ty hans vanliga jaktkamrat, Nordieng,
hade blivit sjuk. Men han hade icke sett något spår under dagen,
därför övernattade han i skogen för att dagen därpå
försöka sin lycka. Det var olaga tid, men Vängman måste
ha mat; därhemma fanns nu ingenting annat än strömming och bröd,
och det fanns inte mycket av den spisen heller.
Sedan han ätit, gick han ut bakom fäbodens vägg, ty han visste,
att där alldeles intill väggen fanns en kallkälla, som inte frös
ens för den starkaste kyla. Han lade sig ned och drack i djupa klunkar.
Strömmingen krävde vatten.
Elden hade blivit svag på härden. Små blågröna tungor
slickade de svarta spetsarna av de bakpå hällen liggande bränderna,
och falaskan dansade för stormdraget. Det pep i glöden som ett sista
farväl av elden, och snart kämpade de små lågorna färgäves
med höstmörkret.
Men där uppe på laven låg Vängman och drog sömnens
djupa andedrag, tills kölden obarmhärtigt väckte honom. Då
steg han upp, nade mer ved på elden, klev upp på laven igen och
somnade mitt stormvrålet. Detta måste upprepas flera gånger
under natten, annars skulle Vängman ha frusit ihjäl, ty kylan ute
var ganska skarp, och väggarna var otäta.
Men dagsljuset började sila in genom det lilla fönstrets grönfärgade
glasruta. Stormen hade lagt sig, och nu hördes endast ett monotont sus
ifrån skogen, när Vängman öppnade dörren och såg
ut. Vängman åt ett par strömmingar med bröd, hällde
nytt krut i mynningsladdarens cylinder, satte på en frisk knallhatt, så
axlade han väska och bössa och gav sig i väg in i ödemarken.
Uppe på höjden intill Blåstarrmyren kom Vängman på
ett färskt älgspår, som drog öster ut mot en dal, där
älgarna brukade vistas på somrarna men nästan aldrig på
vintern, därför att smårönnen, som i ymnighet växte
där, icke var i någon högre grad matnyttig, sedan löven
fallit av. Vängman blev glad och började förföljandet. Det
kunde nog bli en hård dag, så gott som utan mat, att uppleva, men
få var de älgar, som kommit undan Vängman helskinnade, när
krafterna räckt till. Därför jagade hoppet bort de svidande hungerkänslorna.
Med långa gungande fjällmannasteg gick spårningen utför
höjden. Svettånga började sätta pärlor i Vängmans
nötta islandströja, som han fått av en herrekarl i staden för
gott med arbete vid harjakt. Väskan slängde i takt med gången
och liknade ett rynkigt jätteansikte, som blivit brunbränt i fjällets
vårsol. Han stannade och tittade sig omkring, ty här syntes flera
spår av älg kors och tvärs.
Men vad var detta! Vängman lyfte bössan, ty han såg något
där uppe i en liten glänta inom bösshåll. Men han sköt
inte, därför att det var omöjligt att få klarhet om vad
slags djur, han här hade framför sig. Det liknade en liggande björnunge,
men en sådan kunde det inte vara vid den här tiden på året.
Kanske var det ett rå eller ett vitter, som ville varna honom för
att gå längre. Hjärtat dunkade, och en seg salivstråle
rann sakta ut från den ena mungipan. Han gick tyst och sakta med små
avbrott fram mot föremålet, och då fick han till sin förskräckelse
se, att det var en - människa, en spårjägare som han själv.
När Vängman vände honom på rygg, mötte honom i döden
slappa anletsdrag, som han kände igen. Det var Johan Brodde ifrån
Bladviken. Vängman satte sig på en sten bredvid honom, tog av sig
mössan och mumlade fram en bön om nåd för den dödes
själ och om att den icke måtte gå på samma sätt
med den bedjande själv i den ödsliga fjällmarken nu eller framdeles.
Detta är en del av Vängmans egen berättelse om denna makabra
spårjakt.
- Jaha, Brodde, nu ligg du här. Du ha hängt din harpa i pilträdet.
Du va fattig som jag; din väske ä tom, å hemme ha du'n käring,
som titte i fönstra å vänta - på dej själv å
på godelig mat. Gu välsigne alla människor i denna världen!
Utropade Vängman för sig själv och tittade nedåt spåret.
Och där fick han se en stor älgtjur komma klivande i sakta mak med
hornkronan lagd mot manken. Vängman ryckte till sig geväret och sköt.
Älgen reste sig på bakbenen, svängde om och kastade sig in i
snårskogen. Det brakade och dånade. Smågranarna bröts
av mot älgens breda bringa som om de varit tändstickor. Vängman
stod i spänning för att höra efter, hur långt djuret skulle
springa, innan det föll, ty Vängman visste med sig själv, att
han aldrig missade, när han hade fri sikt. Men han hörde inget fall
utan ett skott. I vanliga fall skulle han ha blivit utom sig av förbittring,
men nu var det en lättnad för honom att höra något från
levande människor i sin närhet. Därför var det med lätt
hjärta, han sprang åt det håll, varifrån skottljudet
hade kommit. Och om några minuter såg han älgens kavande bakben
och ett stycke ifrån stod själva Älg-Åkerlund och tittade
på älgens dödskamp.
- Jaså, Janne Vängman, tro du att ditt skott tog? Frågade Åkerlund
strävt.
- Janne Vängman skjuter aldrig fel, svarade Vängman lika strävt.
- Ingen är fullkomlig, gosse, de lär man, så länge man
lev. Du spekulere fäll hälften, förstå ja? frågade
Åkerlund och tittade stint på Vängman.
- Ja, om de ä två kulor i kroppen på'n, varom inte tör
de nog vara jag, som ta helan i Jeriko. Men nu ska vi inte tviste, Åkerlund.
Vi ha annat tellå tänke på i detta belen (detta ögonblick),
för dödens pilar ä inte långt borta, må du tro.
Åkerlund såg frågande på Vängman.
- Bara en liten bit härifrån ligg Johan Brodde - kall å dö
på ett älgspår, fortsatte Vängman.
- Va i alla tider säg du! Brodde! Ha'n vådaskjute sej?
- Nej, han ha kvittera världen genom brå död i grundeligt tempo.
Ingen olycka. Han ha mött dö'n utan vidare. De ä bedrövligt
för käringa hans å bånstackara.
- Ja, Gu sig förbarma, vilket elände! Utbrast Åkerlund.
Sedan gick de bort till Brodde och betraktade honom länge. Ingen sade något;
de bara stirrade på den döda kroppen.
Vinden kom stötvis som suckar genom lavgranarnas glesa kronor.
- Va ska vi nu göra? Frågade Älg-Åkerlund med låg
röst.
- Ja tänk på käringa hans, Brodde ä dö, han ha gjort
sitt. Han bli aldrig hungrig mer i denna världen. Men käringa hans
lev, Åkerlund.
- Jaa, å vi lev, Vängman. Dom som lev kan ingenting göra för
de dödad. Men dom kan göra någe för andra som lev.
- Vi är fattig, Åkerlund, förfärligt fattig uti vår
nådatid intill ändalyktens slut. Men nog skulle vi kunna ge käringa
hans älgen. Tycke inte du, att de ä besynnerligt, att älgen komme
å spasäre ette mitt spår? De va första gången i
mitt liv, ja ha sitt sådant.
- De ha du rätt i. Inte heller ja ha vare med på dylikt. Ja tro bestämt,
att han tå försyna va ämne åt Broddes käring, därför
geck'n rakt på dej å sen på mej, för att vi skulle få'n.
Satt om du vell, så vell jag. Men nog kan vi äte en bit tån,
då vi fån oppgjord. Sen frakte vi bå Brodde å älgen
tell käringa hans.
- Ett ord ä nog! Utropade Vängman glättigt. Mens du gör
opp'en, ska ja gå tell sexman Persson i Väster-Risnäse å
få han tellå bestå skjutsen. De bli krånglit, men på'n
slepsläde gåre nog, då vi ä manskap.
Sexman for med sin långskrinda, vilken var gjord särskilt för
körslor i skog och mark. Köttet lastades på, och Broddes döda
kropp lades överst och surrades fast med rep och björkvidjor. Det
var en både dyster och besvärlig färd över blöt myr,
bergåsar och genom täta grantjälar. Dova vingslag av skogsfågel
hördes då och då. Nyss isbelagda tjärnar skymtade genom
videsnår och moar, och bäckarskvalade utför klyftor och bergsidor.
Männen gick tysta omkring skrindan och höll emot, när den på
grund av ojämnheter i marken ville stjälpa.
När de kom fram till Broddes stuga, kom gumman ut och såg både
rädd och förvånad ut.
- Hur i alla tider äre nu? Frågade hon.
- Jaa, mor, Brodde ligg nu här på lasse å ä dö. Han
ha fått brådön i marka. De är bäst, att de blir sagt
så snart som möjligt. Gråt inte så förfärligt,
mor. Vi ska alla den vägen gå uti ändalykten. I dag dig, i morgon
mig. Brodde ha'n älgoxe me sej hem i alla fall. Nu ha I mycket mat, mor;
de är fäll'n liten tröst i bedrövelsen. Käringa min
kom hit i morgon dag förå tvätte Brodde för sista gången.
- Ha gubben min skjute älgen? Snyftade gumman.
- Neej, de ha'n inte. Älg-Åkerlund å ja ha vår kule ti'n.
Men de ä eran i alla dall. Vi skänk I djure, satt de finns mat i huse
åtminstonde.
- Men I är ju fattig själv! Framhöll gumman och torkade tårarna
med förklädessnibben.
- Nog ä vi fattig, mor, men vi lev å kan skaffe oss mat på
ett eller annat vis uti världen, tröstade Vängman.
- Ja, Gu välsigne er, för va I gör! Herren gav å tog. Välsignat
vare hans namn, sade gumman till sist, när hon genom tårarna såg
på sin mans stelnade ansikte…
