Janne Vägman förirrar sig från Bier-Hallens stora gIädje till kyrkstallet, där underliga knackningar och stönanden bringar honom på allvarliga tankar.
Det var en solig och vacker dag i slutet av september. Lövskogen
prunkade i olika färgnyanser från guldgult till rött, men när
någon vindpust kom, ryckte den lös en del av de färgglada bladen.
Janne Vängman och gällare Vreding, som var på väg till
staden för att sälja fågel, fäste sig icke något
vidare vid naturens höstprakt. De hade upplevt den så många
gånger. Det var höst, och då skulle ju bladen vara gula, det
var helt naturligt och ingenting vidare att fästa sig vid.
Långsjön, efter vikens strand den gamla landsvägen gick fram,
glittrade i solskenet men icke så silverklart som under högsommarens
dagar, då solen sände sina strålar med större kraft än
nu mot vattenytan.
- Vattne bli grått å fult på hösten, fastän sola
skin, anmärkte Vängman och tittade ut över vattnet.
- Jaa, de ä så, svarade gällarn lakoniskt och strök bort
en droppe, som glittrande hängde på nästippen.
De hade skickat fågelsäcken till staden med en bonde, från
Risnäset, och denna skulle lämna den hos källarmästar Bäckman,
som brukade köpa fågel och hare av Vängman och hans jaktkamrater.
När de kom fram till staden, gick de till källarmästaren för
att få affären uppgjord, och efter många anmärkningar
från källarmästarens sida om fåglarnas tillstånd
och därav föranlett snåljåpsprutande, uppgjordes affären
till allas belåtenhet, och säljarna fick som traktering en stor brännvinssup
var. Efter denna handelsuppgörelse ansåg de en stegring av humöret
vara påkallad för att fullt kunna njuta av några timmars vistelse
i civilisationens mitt. För att realisera denna åstundan, gick de
in på brännvinsmagasinet och köpte var sitt halvstop brännvin.
Sedan fortsatte de in till den gemensamme vännen beckkokar Olsson, som
i dagligt tal kallades Beck-Olle, på Östergatan för att dricka
en kask själva och därjämte bjuda Beck-Olle på en.
- Guds fred i huset! hälsade Vängman, när de kommit innanför
dörren.
- Guds fre! Jaså storskytta från Risnäse ä ute. Jojo,
I torde nog ha sålt bra månge fåglar i dag, kan ja förstå,
sa Beck-Olles gumma och log en smula ironiskt.
- Ja, vi få inte klaga, vi ha sålt mer fågel i dag än
vi bruke göra i vanliga fall. God tur och tjänlig väderlek ha
gett tunnsäcken full, å mer kan vi inte begära, meddelade gällaren
och tog av sig skinnväskan.
- Ha du inte karln din hemma? frågade Vängman.
- Neej, gunås så visst. Han ä aldrig hemme nu på lördagerna,
då han ha fridag från kolningen för att göra en smula
arbete åt seg själv här hemma vid gården. Han sett på
Bier-Hallen å njut tå live. Vi ha över tretti öl-krogar
i den här stan, så nog borde de räcka till utom den här
förbaskade Bier-Hallen, som öppnes för några dagar sen,
sade gumman och slog i kaffe åt sina gäster.
- Ja ha hört talas om den där Bier-Hallen, å han lär vara
stor å fin som en körka. I utlande lär de finnas såna
där ölkörker nästan i varenda sta. De vet väl du, gällar,
som ha vare båtsman å gjort flere världsomseglinger i salt
vatten.
- Jojomen, Vängman, de kan du lita på. Ja ha vare inne i många
Bier-Haller runt omkring jordklotet. Ja minns särskilt en Bier-Hall i en
sta, som hette PernamBuckel.
- Va va de för märkvärdigt me han då? frågade Vängman
och tog en klunk ur koppen.
- Jo, vänta ska du få höre, gosse! Ja geck en kväll å
spatsere på en stor gata, å så fick ja si en stor skylt, å
på skylten stod de med stora bokstäver: Bier-Hall. Då ja visste,
att Bier nog räkne å rätt uttytt bety kask på svenska
språket, gick ja in för att få en magskrapare. Ja gick åspankulere
över golve fram å tillbake å titte mej omkring. Så fick
ja se en liten torr gubbe, som stod innanför disken å såg allvarsam
ut alldeles förfärligt. Han va brun som en glödstekt strömming
å mager som en benget. Ja gick fram till'n, buga mej tre gånger
å beställde på engelska språket en kask. Han rörde
inte en fena utan stod stille som ett avgudabeläte. Då kom en kypare
fram till mej å tala om att de inte va lönt att tala me den där
gubben, för han hade vari dö i fyrti år. Gubben hade vare Bier-Hallens
skapare å chef, å då han dog, grävde dom inte neren i
körkgårn, utan ställde'n bakom disken. De va en hedersbevisning,
förstår I. Å nu hade han, som sagt va, stått här
I fyrti år men va fresk i kötte som en nyskjuten älgoxe, å
de berodde på att gästerna, då dom hade bleve lite i pikalurven,
bjudden på super, men då han naturligtvis inte kunde drecke, så
kaste dom supa pån, så att de rann nedför hela kroppen. De
va en rektig balsamering, kan I förstå.
- Inte för att ja precis vill påstå, att du lög, gällar,
men nog tro ja, att lögnens furste stog baka döra, då du berätta
de här, å ja ä alldeles säker på, att han hadde hanna
baka öre för tell å höre etter, om du skötte dej rektigt
bra uti tiden, framhöll Vängman och höjde sirligt kaskkoppen
för att skåla med gällarn.
- Jaa, sade mor Olsson och skrattade uppsluppet, Vredingen han kan då
löge så lätt som hästen trava, de ha ja hört förut,
men den här gången va han värst tå alla gånger.
- I tro att ja lög! Men de ja ha berätte nu om gubben bakom disken,
de ä sanning, de kan ja sväre på. Men I, som inte ha vare ute
i stora världen å sett nånting tro inte på någe
annat än de som ske runtomkring er här hemme, å de ä inte
mycke.
- Tjo, uti vädrets vindar å prikadilier, gällar! Nu dreck vi
bortur sista klunken i anda å sanning, å sen gå vi med stadiga
steg å utan fruktan tell Bier-Hallen för att skåda undret från
ovan till nedan i akter å repriser.
När jägarna kom in i Bier-Hallen blev de förvånade över
den elegans, som mötte dem där från alla håll. Väggarna
var rostgula, taket vitt, och på golvet låg ljusbruna tågmattor.
Det var annat, än de små ölkrogarnas sågspån som
i stället för mattor var utbredd över smutsiga golv. Gjutjärnsborden
stod i rader efter väggarna och gav genom sin massivitet tyngd och vederhäftighet
åt det hela.
Janne Vängman och gällarn smög sig tysta, som om de gått
över ett kyrkgolv, fram till ett bord och satte sig där, sedan de
tagit av sig sina stinna skinnväskor. Nu började de titta en smula
på publiken, som lät höra ett sorl, som liknade bruset från
Mjällåns vattenfall. Här hade människorösterna en
större tummelplats än vad fallet var på de små ölkrogarna.
Sorlet fick därför en annan tonfärg som gav eggande och festliga
känslor. Jägarna upptäckte många bekanta ansikten bland
gästerna. Där borta satt tillsammans vid ett bord: skarprättare
Vanek, båtsman Vagnborg, Beck-Olle samt hårklippare Anders Ericksson
som desslikes var likrakare. Och där borta satt en klunga skeppstimmermän,
brunhyllta av beck och tjära och krökta av hårt arbete. De var
idel bekanta från Lidborgs ölkrog. De kände också den
beryktade busen Nordens Travare, som sin vana trogen gick från bord till
bord och tiggde slantar. Han hade en gång i tiden tagit studentexamen
och sedan legat ett par år i Uppsala. Men bettlarens och luffarens lott
blev hans, vad det nu kunde bero på. Han sade själv, att han var
Sveriges lärdaste buse och luffare, vilket antagligen var riktigt.
En ung vacker flicka kom fram till jägarnas bord och frågade med
sötsur min, vad de skulle ha.
- Mja, sade Vängman dröjande, va kan de finnas i detta hus till påseende
å avsmakning? Flickan svarade inte utan tittade stint och undrande på
Vängman.
- Kanske att mamsell vill vara så andelit sinnad å upplyse oss skogsmänniskor,
va bier egentligen ä för slag, om de ska ätas eller dreckas uti
tidens morgon?
Flickan som trodde, att dessa underliga figurer hade tagit till sin uppgift
att driva med henne teg fortfarande men ansiktet fick ett hårt uttryck.
- Hur kan de vara me mamsell, då hon inte svare på hövlige
fråger, utan vise ont sinne baki ansikte?
- Nog vet ni, vad bier ä, de ä ja alldeles säker på, fast
ni vånar på det här sättet för att vara så
otrevliga som möjligt, fräste hon till.
- Nu ha mamsell fått tag i en bakfot å missförstå oss
så tell den grad, att vi baxne bå gällarn å ja. Vi vet
inte alls, va bier ä, de ä rena å klara sanningen. Men ta hit
bier, så få vi si va de ä, sade Vängman å svängde
på överkroppen.
Flickan gick med hastiga steg från bordet och kom snart tillbaka med två
flaskor öl.
- Men de här ä ju öl, mamsell! utropade Vängman.
- Ja, va skulle de vara annars, fräste flickan till och gick hastigt tillbaka
till disken.
- Du sa ju, gällar, då vi va i Beck-Olles, att bier va kask.
- Jaa, de sa jag, för de ä så å i utlänska städer
å länder. Men nu ä vi i Sverige, å hår äre
liksom hoven droven me allting.
Sorlet ökade i styrka allteftersom tiden gick, och piprökmolnen under
taket blev allt tätare och tätare. Många av gästerna gick
omkring från bord till bord för att hälsa på vänner
å bekanta, göra nya bekantskaper, berätta historier och utbyta
tankar i olika ämnen. Men skymningen började falla på, och det
var tid för Vängman och Gällarn att tänka på återfärden
till hemmet. De hade inte mindre än två mil att vandra, och väskorna
var tunga, ty innan de gick in på Bier-Hallen, hade de köpt matvaror
av olika slag. De axlade väskorna och begav sig av från nöjestemplet.
Det kändes vemodigt att lämna den stora glädjen, men det var
ingen annan råd.
Himlen hade överdragits av moln, och stora regn-droppar föll då
och då.
- Du ska få se att de bli regn, trodde gällarn.
- Jaa, de ä inte omöjligt, de kom ju stänk redan. Men de kan
ju hänne, att de hela blåse bort i luft å vär, svarade
Vängman.
De gick med långa, sugande steg, men ganska ofta satte de sig på
vägkanten för att vila och få en styrketår. Vilopauserna
var nog behövliga och stärkande, men styrketårarna gjorde gången
mödosam och osäker.
Just när de skulle gå förbi hemsocknens kyrka, började
regnet falla på allvar, och för att skydda sig mot skuren, gick de
in i Risnäsets kyrkstall. De satte sig på kvarblivet hö i en
spilta och hörde med välbehag på regnets smatter mot taket.
De hörde tornuret slå åtta dova slag. Blåsten hade ökat
i styrka och pep otrevligt, när den for fram bland järnkorsen där
uppe på kyrkogården. Det var mörkt som i en säck, och
regnet fortfor att hamra på stalltaket.
- De ä inte precis roligt att sette här å höre vindtjute
från gravkorsa, sade gällarn och flyttade sig närmare Vängman.
- Ä du rädd, gällar, så ska du få låne min
mösse, då bli du en modig pilt, som kan stå emot blåsväre
å lite skrammel från körkans gård. Hej, gällar,
å skäl för en trevlig hemfärd uti mörkrets natt. Nu
ha vi vare å sett å levat uti birens-hall…
Vängman hann inte tala ut meningen. Han avbröts av mystiska ljud från
andra änden av stallet. Djupa suckar, fnysningar, knäppningar och
ett bastant skrapande i väggen hördes där bortifrån mörkret.
- Nu äre färdigt! viskade gällarn och klämde hårt
omkring väskremmen.
- Jaa, de ä någe besynnerligt i denna världen, men vi ha inte
med dom å göra. Vi ha inte ont gjort mot döde eller levande
i denna dag. Då vi geck förbi stegporten löfte vi på mössa
för tell å hälse på dom som låg där innan-för,
så att nog borde vi fattiga å trötta män få vara
i fre uti ett färdstall, då vi inte bättre begär uti denna
aftningens stund, framhöll Vangman med halvhög men darrande röst.
Ljuden fortfor med små mellanrum, och ibland lät det som rosslingar
från någon människa, som hade andnöd.
- Ande, eho du ä, vik hädan från detta rum och den plats, där
du rätteligen hör hemma, befallde Vängman med djup och vibrerande
röst.
Men spöket hörde inte på det örat utan svarade med en hård
stöt i väggen, och därefter fortsatte skrapningar, stönanden
och djupa suckar. Stundom hördes också något, som tycktes vara
fotsteg, men spöket kom inte närmare utan höll sig fortfarande
på behörigt avstånd och troligen alldeles intill bortre väggen.
- Kanske vi ska läsa någe bortut bibeln? föreslog gällarn
å kröp ännu närmare intill Vängman.
- Ja tro, att du ä så rädd, gällar, att du skaka i armar
å ben.
- De ä nog du å, om du vell tellstå sanninga.
- Jaa, bävsamt är'e, men rädd ä ja inte, försäkrade
Vängman, för ja ha inte oroa andarna uti Efesus.
- Att de aldrig bli någe slut på detta elände. De sucke, fnöse
å låt precis, som om de vore en dödskamp, jämrade sig
gällarn.
- Jaa, gosse, ja ha allri hört maken till de här, fast ja ha vare
me om mycke oknytt i mina dagar. Du sa någe om, att vi skulle läsa
bortur bibeln. Kan du någe passande då, gällar?
- Neej, ja kom inte ihåg någe just nu.
- Inte ja heller, svarade Vängman kort.
Ljuden fortsatte som förut utan avbrott. Ett besynnerligt och hemskt tuggande
hade tillkommit, och att någon gnisslade tänder där borta i
kolmörket var alldeles säkert.
- Solen statt stilla och månen i Ajalons dal! Så skall ock du oroliga
ande stå stilla…
- Inte, gosse, löne det där, de ä ju formeln för å
ställe blon!
Med denna anmärkning avbröt gällarn Vängmans högtidligt
påbörjade formeluppläsning.
- De vore bäst, att du tege, gällar, då du inte själv kan
komma fram med någe bibelspråk bortur bibeln i anda å sanning.
Om ja läs bloformeln så...
Här avbröts Vängman av ett fruktansvärt böl ur mörkret,
och så inträdde en man genom dörren med en ladugårdslykta
i handen. Han tittade sig omkring, och om ett ögonblick upptäckte
han de två av spöket ansatta människorna.
- Va i Herrans namn bety det här! utropade den nykomne.
- De bety, att Janne Vängman å gällare Vreding ha gått
in hit för tell å lure en regnskur.
- Jaså, å risnäsborna ute i sådant fulvär, sade
den nykomne, som hette Persson och var bonde i Hamra.
- De va nätt å jämnt, fortsatte Persson, att ja skulle våga
mej på att gå in här, då ja hörde skrik å
en svordom, för ja tänkte, att de kanske va tattare, som tage in här.
Dom bruke göra de ibland. Si de ä på de vise, att ja ä
ute å lete efter en oxe, som ja se stå där inve väggen
åknapre på risnäsbornas söndagshö. Han ha vare inne
här en kväll förut, å då fick ja tag i'n mitt i natta,
å nu förstod ja, då han inte följde me korna hem, att
han va här. De märkvärdiga ä, att den skorven kan komma
in i stalle men inte ut igen, å de beror på att döra går
inåt, så att han kan puffa opp'a, men då han gått in,
gå döra igen själv, å han ä i fälla.
Sedan gubbarna bjudit Persson på ett par supar och tagit några själv,
gick de hem.
Regnet hade upphört, och stjärnorna började titta fram genom
det kvarvarande diset.
Vängman och gällarn fortsatte sin avbrutna hemfärd. Till att
börja med gick de tysta och begrundande var för sig denna genanta
upplevelse. Men efter en halvtimmes pressande gång, hade gällarn
tänkt nog.
- Fy faen att de va en oxe!
- Tror du verkligen, gällar, att de va bara en oxe?
- Ja visst! Va ska ja annars tro?
- Ja kan tala om för dej, att den som tro att alla ljud, som vi hörde,
kan komma från en oxe ä en dummelig man. Neej, oxen hade nog sällskap,
de hörde jag tydligt uti tiden.
- Jaa, du kanske ha rätt, Vängman, ja vell inte disputere me dej,
svarade gällarn och började tänka igen.